kommer ta en blogg paus i några veckor pga privata skäl,
har inte direkt min bästa tid på livet just nu.
men lägger ut en novell som min syster har skrivit till minne
av våran bror som gick bort när han var 5

När duvan lyfter

 Om jag bara hade sett de första tecknen, om jag bara inte hade blundat för det jag fruktat mest, om jag bara inte hade kommit på massa ursäkter för hans trötthet. Då hade jag inte suttit här och sett mitt hjärta, mitt liv, min son ligga där i sängen så blek och utmärglad. Sett hur sargad hans kropp blivit efter all medicin, sett hans lilla bröstkorg resa sig häftigt för att sedan sjunka ner igen. Hans andning är väsande och varje hostning skär genom min kropp som knivar men ändå vågar jag inte slita blicken från honom i rädsla för att missa det sista. Jag stryker min hand över hans huvud, det nu kala huvudet där hans vackra blonda lockar brukade ligga.

Jag minns en dag innan han blev sjuk då barnen lekte frisör på dagis, när jag hämtade honom sprang han gråtandes in i min famn med endast några få lockar spretandes på huvudet. Efter det vägrade han ta av sig sin mössa under de nästkommande veckorna.

Hans ögonlock rycker, han mumlar något ohörbart i sömnen och jag hoppas av hela mitt hjärta att han drömmer om det lyckliga livet han hade för ett år sedan då han kunde leka fritt. Plötsligt hör jag fotsteg eka ute i korridoren och ser på klockan, den är ett och det är dags för hans sprutor. Sjuksköterskan kliver in i rummet och ler, jag försöker inte ens le tillbaka. Hon frågar om jag vill väcka honom eller om hon ska göra det, jag mumlar med gråten i halsen att jag vill göra det själv. Sprutorna är det han ogillar mest och han somnar alltid gråtandes igen efteråt. Jag ber en tyst bön till gud att det ska gå bättre denna gång.

Ännu en gång så undrar jag varför gud svikit mig när mitt hjärta, mitt liv, min son förtvivlat gråter ut i min vaggande famn. När han somnat torkar jag hans tårar och stirrar ut genom fönstret, det är höst och löven på träden har börjat ändra sin färg. En kvinna är ute och går med sin hund, en man står och försöker desperat få tag på en taxi. Jag älskade att sitta och titta ut genom fönstret och undra vart människorna där ute var på väg, men ingenting intresserar mig längre. Förut hade jag kunnat se det vackra i hösten men numer tycks jag inte se färgerna längre.

Jag ser mig omkring i rummet som jag gjort så många gånger förut, så många timmar som jag bara suttit och stirrat och tagit in intryck av sjukhusets vardag. Utanför är det oftast lugnt men så fort någon går förbi ekar stegen genom korridoren som om de gick i en stor sal. Ju längre tiden gick så brydde jag mig mindre och mindre om vad som hände där ute. Nu kan jag varenda spricka i de kala vitgröna väggarna och har räknat varje prick på de fula gardinerna. Klockans tickande brukade driva mig till vansinne men nu är det något som jag desperat klamrar mig fast vid för att inte försvinna ut i mörkret.

Det enda som finns i rummet förutom klockan är en tavla som inte blivit upphängd med omsorg. Bilden föreställer ett par som går hand i hand på en strand i solnedgången, smärtan kommer som ett knytnävsslag i magen då jag inser att min son aldrig kommer få uppleva kärlek. Trots att det sista året bara bestått av smärta och ångest så blir det ändå inte lättare, klumpen i magen fanns alltid där och jag tvivlar på att den någonsin kommer att försvinna.

De säger att jag inte ska klandra mig själv att jag inte ska tro att det är mitt fel. Men vems fel kan det annars vara? Tårarna rinner nerför mina kinder och hela min kropp värker och jag vill bara skrika ut min frustration. Varför just mitt hjärta, mitt liv, min son? Plötsligt känner jag en hand på min kind jag sänker huvudet och möter de vackraste av ögon. Han tar ett djupt andetag och säger med ansträngd röst: Mamma, var inte ledsen. Jag ska bli en duva när jag dör. Jag inte kan hjälpa det, tårarna rinner på nytt och jag kramar honom hårt medan jag vaggar honom samtidigt som jag nynnar en visa min mamma sjöng för mig. Till slut somnar han igen och jag känner mig helt utmattad i både kropp och själ, jag sluter ögonen och slappnar av.

Jag drömmer, jag drömmer att jag sitter hemma i mitt eget kök igen och solen skiner varmt mot mitt ansikte. Jag känner ingen sorg, jag känner ingen smärta. Jag trivs här, på en plats där solen lyser och ingen ångest finns. Här kan jag någon gång finna frid igen. Då som från ingenstans kommer en duva flygande och landar på fönsterbläcket. Det är den vackraste fågel jag någonsin sett, vingarna är snövita och ögonen lyser av liv. Den ser på mig och när jag möter dess blick förstår jag vad detta är för fågel. Den står kvar ett ögonblick innan den breder ut sina vackra vingar och flyger bort mot solen. När jag vaknar rinner tårarna igen, jag känner hur ensamheten omsluter mig och jag kramar det som en gång var mitt liv, mitt hjärta och min son.

♥